Sandstormar, stjärnhimmel och fantastiskt kamratskap – rapport från en disputerad takskytt i Mali

13 november 2017

Det kom en hälsning, en reseberättelse från Ingvar Sjöblom, till vardags lärare på Försvarshögskolan men för tillfället på uppdrag i Mali för Försvarsmakten.

Ingvar Sjöblom är tjänstledig från Försvarshögskolan för ett uppdrag i Försvarsmakten som samverkansofficer i svenska kontingenten i Mali. Uppdraget är nu på sluttampen och lagom till lärosätets Högtidsdag den 7 december är han åter på Försvarshögskolan. Här kan du läsa hans reseberättelse.

Porträtt Ingvar SjöblomText: Ingvar Sjöblom

HÄR NERE I Timbuktu går tiden både fort och långsamt. Min roll är att vara samverkansofficer mellan förbandet och framförallt politiska kontakter inom regionen och FN organisation. Arbetet är väldigt omväxlande. Förbandet Swedish ISR Task Force stödjer FN:s Malimission MINUSMA med att samla underrättelser sedan hösten 2014. Fredsavtalet skrevs under i Algeriet 2015. Även om centrala fundament i fredsprocessen sakta börjar få fotfäste är det långt kvar tills lugnet lägger sig över Mali. Genom åren har Mali drabbats av många inbördeskrig. Flera befolkningsgrupper kämpar sedan länge om makten och kontrollen av ingenmansland. Enorma pengaflöden passerar genom öknen på otillgängliga smuggelleder. Drogsmuggling, human trafficking och allsköns kriminalitet som hör till undre världen.

Det är också den ekonomiska grunden för de islamistiska grupper som för det heliga kriget jihad mot allt vad som kopplas till västmakterna. Till detta kommer en etnisk dimension mellan Araber, Tuareger, Bella, Songhai, Fulani och Bambara. Det sker också inre strider inom befolkningsgrupperna där klaner och stammar hävdar sin överhöghet. Sammantaget är det ett sammelsurium av kriminalitet, etniskt hat och religiös extremism som påverkar vägen mot en stabil fred. I den här regionen är det svårare att få kontakt med lokalbefolkningen. Många är rädda för att prata med eller ses tillsammans med FN personal - oavsett om det är civila eller militära. Det gör att konflikten är annorlunda än på många andra håll i världen där FN ses som själva garanten för fredsprocessen. Själv har jag fått förmånen bidra med mitt strå till stacken. Bidra med att hjälpa och skydda FN:s arbete för fred i Timbuktu. Det återstår drygt en månad av min FN-mission i Mali och här kommer ett axplock av tankar och erfarenheter från händelsernas centrum i Timbuktu.

Campliv

Camplivet är minst sagt rutinmässigt, från arla morgon till kväll. Här behövs ingen väckarklocka. Böneutroparen sätter igång klockan fem. Under missionstiden har volymen ökat, förmodligen för att nå ut med budskapet till oss förtappade västerlänningar. Mig gör det inget. Klockan fem stiger jag upp och drar på mig Försvarsmaktens blå träningsoverall i poplin. Ska man hålla jämt skägg med ungdomarna och hålla borta skador gäller det att röra på sig. Ett nödvändigt ont. De första månaderna var det gryning redan kvart över fem och då blev det tre varv (4,5 km) runt Supercampens inre vägslinga. Nu är det mörkare och gryningen dröjer till klockan sex. Istället för att famla i mörkret blir det träningspass i gymmet. Det blir en dryg halvtimmes styrketräning varannan dag och cykling/rodd varannan dag. Därefter dusch (två "tryck" = trettio sekunder), morgontoalett och frukost. Det finns möjligheter till annan träning, men för mig passar inte tiderna. Ett par söndagar har jag varit med på fotbollsträning. Superkul!

Vissa morgonar börjar våra möten senare. Då passar jag på att gå på morgonbön i fältkyrkan. Det blir en rofylld start på dagen. Därefter ned till kontoret, hämta anteckningsblock och bege sig ut till bilen, en pansarterrängbil (TGB 16). Maten är riktigt bra. Före insatsen hade flera vittnat om hur bristfällig maten var. Visst kan det vara enahanda, men det som piffar upp är smakrika såser. Varannan vecka blir det grillat och glass utomhus på "Maffes veranda". Det kan vara hamburgare, kyckling eller kotletter. Menyn går runt, vecka efter vecka. På fredagar är det lasagne och söndagar serveras en variant av pizza som mest påminner om djupfryst mikrovågspizza hemma i Sverige. Tvätten läggs i nätpåsar och bärs bort till tvättinrättningen. Eftersom samverkansgruppen är ute i princip varje dag och tillbringar många timmar i solen blir det en hel del byten av svettindränkta kläder. För mig blir det ungefär två påsar i veckan. Det finns möjlighet att se på film två kvällar i veckan. Den ena gången brukar det vara dokumentärer. Ibland har det varit live-fotboll, Champions Leage eller VM-kval. Sist jag försökte titta gick internetuppkopplingen ned efter första halvlek. Ja förresten, det finns tillgång till internet. Det känns lite som när datorerna började komma i slutet av 90-talet. Det kan ta fem minuter för datorn att ladda fram en bild, precis som det gjorde när det fanns telefonmodem. Ibland deltar jag även i frågesport, "Quizzet" som genomförs av vinnande lag varje lördagkväll. Ett roligt avbrott var besöket från Fältartisterna. Under fyra dagars tid åtnjöt vi deras musikfrågesport och konserter.

Korum, det vill säga gudstjänst genomförs i tältkyrkan varje söndag. Ofta med besök från andra länder och alltid välbesökt. Flera gånger har jag fått hjälpa till med nattvarden. När fältpastor Josef följde med spaningsförbandet ut på uppdrag fick jag till och med möjlighet att hålla i korumet och genomföra en så kallad lektorspredikan. Min vän Mischa och jag läste söndagens bibeltexter.

Vid tolvtiden på dagen har vi i samverkansgruppen arbetat mer än en normal arbetsdag hemma i Sverige. Min roll i konvojen är att vara kulspruteskytt i tornet. Det är fysiskt ansträngande. Under transport är det som att stå på en balansplatta på gymmet, fast under mycket längre tid. Det brukar bli en stunds vila direkt efter lunchen för att återhämta kroppen. Då blir det en stunds bokläsning eller annat pyssel med datorn i sovutrymmet (puppan) innan det återigen är dags för kontoret. Arbetsdagarna slutar framåt åttatiden efter sista mötet eller sista förberedelserna för morgondagen. Dagen avslutas med ett telefonsamtal hem till min käresta. Det är kanske den viktigaste funktionen/förmånen vi har för väl måendet härnere. Kontakten med nära och kära påverkar hur vi mår. Mår alla bra i Sverige så mår vi också bra här nere. Därefter fortsätter kvällsbestyren med tandborstning, bokläsning eller en film på datorn. Sju timmar senare börjar en ny dag på campen. Arbetet pågår sju dagar i veckan. Under helgen fortsätter arbetet även om vi inte åker ut på möten.

Vädrets makter och kryp

En häftig upplevelse är himlen. Dagarna i ända är det soligt och varmt. Ofta mellan 40 till 45 grader. När sandstormen kommer är det en vägg av sand som blästrar ansiktet. Ett gult moln närmar sig. Det blir svårt att andas, svårt att se och svårt att röra sig. Efteråt finns det ett fint lager av sanddamm överallt. Jag har heller aldrig tidigare varit med maken till regnväder. På kort tid bildas sjöar av vattnet. En groda tittade plötsligt fram under tältduken i vattendammen som bildats vid kontoret. Där hade det tidigare veckovis varit snustorrt. Ett annat fenomen är stjärnhimlen. Annorlunda och fantastiskt vacker. Likaså de ofta förekommande stjärnfallen. Likt raketer syns de på himlavalvet.

Det har faktiskt varit färre kryp än jag föreställt mig. Visst finns ormar, spindlar och skorpinoner, men inte i samma utsträckning som jag tidigare fantiserade fram. Någon hade fått ett skorpionstick på väg till duschen, men det tillhör undantagen. Som tur är har det inte varit någon kamelspindel i min närhet. Huvva. Gräshoppssvärmarna som under perioder kryllar på campen tillhör undantagen. Sedan kommer ödlorna. De finns överallt. De är mina bästa vänner. De äter kryp.

Kamrater

Samverkansgruppen består av fem väldigt olika individer. Själv är jag doktorn, akademikern historikern och krigsvetenskapsläraren från Försvarshögskolan. Numera också takskytten på pansarterrängbilen Galten. Anders är chefen, den trygge och lugne jämtlänningen som håller koll på oss. Hans erfarenhet och pondus genomsyrar det han gör. Till talangerna hör hans språkbegåvning och sinne för grammatiken. Han är nog den som plöjer flest böcker av oss. Anders hittar man framförallt framför datorn och arbetandes med mångfalden av stabsdokument. Eller med en kopp kaffe i "bersån". Allt verkar lätt i hans närhet och inget är omöjligt. Historieberättaren Görgen är uppe med tuppen. Redan vid sextiden har han sett till att det finns varmt kaffe på kontoret. Görgen kommer med en outsinlig ström av berättelser från jakten eller från alla missioner han deltagit i. Han har också stabsrekord i att sola. Görgen har en enorm allmänbildning. Victor är den vältränade pansarofficeren. Rena ungdomen eftersom vi andra är nära tjugo (eller mer) år äldre. Hans flytande franska är en tillgång i gruppen. De flesta som bara har turistfranska på gymnasienivå kommer inte långt här i Mali. Victor är spjuvern som med glimten i ögat hittar på något upptåg. Victor hittar vi främst i gymmet eller funderandes över taktisk planering. Den alltid glade Mischa hittar vi överallt. Han har en enorm energi. Han finns alltid med som stöd i stort och smått. Med stor professionalism styr han upp konvojer och materiel. Det finns nog inget vapen eller någon ny 511-persedel som Mischa inte har koll på. Hans leende sprider sig i hela förbandet och det finns nog ingen som inte vet vem Mischa är. Eller S5 för den delen. Det är ett riktigt trivsamt gäng och vi har kul på jobbet.

Konvojer

På vardagarna åker samverkanssektionen ut på konvoj till olika möten i Timbuktu - i princip alla vardagar i veckan. Hittills har jag åkt ut 97 gånger och innan missionen är slut har jag säkert varit iväg en bra bit över hundra gånger. Ordergivningen börjar redan dagen innan vid halv sex tiden. Vi samlas på kontoret och den som leder konvojen går igenom vilka roller alla har och vilken uppgift som ska genomföras. Den stora bilden. Vi åker alltid minst två fordon och det är en hel del uppgifter som behöver fördelas. Tjugofyratimmarspackningen ses över. På morgonen dagen efter möts vi på nytt. Min roll i konvojen är att åka takskytt. Till tonerna av Rammsteins "Du riechts so gut" genomförs vapenkontroll. Tryggt och rutinmässigt görs alla handgrepp. Föraren har redan fyllt på med fruset vatten och kontrollerat bilen. Kroppsskyddet åker på och sambandet prövas innan det är dags för ordergivning framför kartan. Här går vi igenom ifall det är något som vi ska vara extra vaksamma över och vilka vägar som patrullen ska åka. Vissa möten kräver extra förberedelser. Sedan är det bara ut till "laddaplats" och vidare iväg ut från campen.

Förutom det rutinmässiga i att studera omgivningen utifrån ett säkerhetsperspektiv är det mycket annat som syns från tornet. Det är bara tjugo meters höjdskillnad så långt ögat kan se. Allt är platt. Staden är fattig och krigshärjad, även utifrån afrikanska mått. Hus av soltorkat tegel blandas med bulliga hyddor. Det är stora skillnader mellan de olika kvarteren hur befolkningen reagerar när vi passerar förbi. Oftast vinkar barnen. Ibland också vuxna. De roliga patrullerna har varit när vi åkt runt i ökensanden eller varit på tur ner mot Nigerfloden. Vidderna är oändliga.

Möten och rapporter

Det mest minnesvärda mötet var när jag samverkade med ett av biblioteken i Timbuktu. Enligt sägnen fick ingen bok lämna Timbuktu innan den visats upp, skrivits av och införlivats i biblioteket. Den ansvarige Imamen var väldigt frågande om gåvan. Vad skulle de med en bok på svenska? Jag förklarade att det var en gåva eftersom min forskning var samtida med Timbuktus storhetstid. Det var en symbolisk önskan att de skulle värna om världsarvet och ta hand om staden med sin mäktiga historia. Min uppgift är i alla fall fullgjord. Min avhandling om svenska sjöofficerare har inte bara passerat Timbuktu utan även införlivats i dess bibliotek. Allt enligt historisk kutym.

I andra möten har vi samverkat med civila och militära beslutsfattare i regionen. Det är ändå något visst att känna hur mina möten bidrar med information och pusselbitar för att förstå helheten. Visst är det bara skärvor av sanningen, men det känns ändå som att vi både har gjort rätt saker och gjort saker rätt. Just nu är jag på topp när det gäller en massa nördkunskaper om den regionala säkerhetspolitiken i stort och smått. Personer, byar, städer, vägar, områden, grupper, organisationer, händelser - framförallt beväpnade bokstavsgrupper med kopplingar till islamism och kriminalitet.

En viktig del av jobbet har varit att sprida bilden vidare. Ett otaligt antal rapporter har producerats och sänts vidare inom FN-systemet. Helgerna har inte bara ägnats åt fordon och vapenvård utan även om att stöka undan allt rapportskrivande som inte hunnits med under veckan. Fanns det medaljer i rapportskrivning borde samverkansgruppen vara en av toppkandidaterna för att föräras dessa.

Lariamdrömmar

Många myggor bär på malariavirus. En gång i veckan tar vi en tablett av märket Lariam för att skydda oss. Malariamedicinens bi-packsedel påvisar intressanta biverkningar. En av tio får depressioner, illamående och mardrömmar. Emellanåt vaknar jag med hög puls efter att ha haft spindlar som kryper på kroppen, spöken som kommit ut genom väggarna eller mördare som jagat mig. På söndagarna blir jag lite låg, men ännu har jag klarat mig från illamåendet. Alltid något. Flera i förbandet har övergått till en annan malariamedicin som ska tas varje dag. Den ska inte ha så stora effekter på centrala nervsystemet, men istället påverkas levervärdena. Pest eller kolera beroende på vilken medicin som föredras.

Tre håriga upplevelser

En kompis till mig mig frågade om jag hade några "håriga" upplevelser. Han menade förstås om jag varit med om krig och krigsliknande situationer. Allt är relativt. Hittills har det bara varit nära något hårigt. Jag har varit 300 meter ifrån nedslagsplatsen av en 120 mm granat. Andra var närmare. Allt gick enligt rutin. Det handlar om att söka skydd lägga sig ned på marken. Vänta och lyssna på fler bombkrevader samtidigt som larmet tjuter. Därefter söker vi skydd och försöker få kontakt med sidoförband och organisationer för att informera om vad vi vet om händelsen. Under min tid har vi (hittills) varit beskjutna fyra gånger. Till detta kommer ett antal falsklarm och larmövningar. Redan under min första dag i missionen gick larmet. Jag hade precis satt mig ned i matsalen med matbrickan framför mig. Det var lunch och jag var genomsvettig av första dagen med över 40 gradig värme. Det var bara att lägga sig ned och efter en stund krypa bort till skyddsrummet. En ny vardag långt från soffan där hemma där krig förmedlas på tv.

En annan upplevelse var jag tre timmar ifrån. Under förmiddagen den 14 augusti deltog jag i ett möte ute på FN:s högkvarter i västra regionen. Det var märkligt lugnt. Lugnet före stormen. Några timmar senare anföll jihadister från två håll i en komplex attack. En eldstrid pågick i flera timmar. Sju från FN och från sektorns vaktpersonal mördades. Sex jihadister nedkämpades. Själv var jag tryggt tillbaka på förbandet när larmet om eldstriden nådde oss. Det blev full stridsberedskap. Arbetet började för att kontrollera situationen och undsätta sektorn. När beredskapsgruppen sent på kvällen fick uppdraget att hämta kropparna hade jag 15 minuter tidigare fått andra uppgifter. Andra kamrater fick göra det jobbet. Ett par dagar senare var vi åter på platsen. Nu fanns det skotthål i utrymmen där jag varit.

En tredje händelse var jag tre minuter ifrån. På väg tillbaka till förbandet blev ett FN fordon beskjutet med automatkarbin från en förbipasserande bil. Som tur var blev det ingen som fick allvarligare skador. Jag har svårt att tänka mig att jihadisterna skulle ha valt att skjuta på oss istället eftersom vi har mycket större eldkraft. En obeväpnad civil FN bil är ett lätt mål för illasinnade.

Som sagt, jag har bara varit nära något "hårigt". Det finns väldigt många duktiga killar och tjejer i förbandet. Vi är väl tränade om något hårigt skulle inträffa.

Glass med eftersmak

Glass. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få möjlighet att äta glass på randen av Saharas öken. Px:et (affären) har till och med magnumglass med vitchoklad. Min favorit! Sektorhögkvarterets restaurang serverar emellanåt glass till efterrätt. Efter grillmiddagen på lördagar är det regelmässigt choklad och vaniljglass. Hur bra som helst.

Jag kommer aldrig att glömma tiden i Mali 06. Här har jag fått både vänner och minnen för livet. Jag har fantastiskt kul. Det har också förändrat mig som människa. Jag längtar naturligtvis efter mina nära och kära (periodvis har det varit riktigt jobbigt jätte-längtigt). Men jag rekommenderar verkligen alla som läser eller arbetar på FHS – får ni chansen – ta den! Nu är det en månad kvar av missionen. Den tiden kommer att gå fort. Vi ses snart på Försvarshögskolan.