Sammanhållning grunden i de flesta arméer

Vad är det som skiljer en rebellarmé och en västerländsk armé? Inte särskilt mycket, visar Ilmari Käihkö i sin avhandling Bush Generals and Small Boys Battalions – Military cohesion in Liberia and beyond. I grunden är det samma mekanismer som får arméer att fungera, oavsett sammanhang.

– En rebellstyrka som kämpar i ett inbördeskrigs kaos borde väl inte ha så mycket gemensamt med en armé i ett västerländskt välordnat samhälle? Men det är ingen större skillnad i hur armén är uppbyggd och fungerar, säger Ilmari Käihkö, universitetsadjunkt och doktor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

I 13 månader levde han tillsammans med före detta rebeller och milismän som deltog i Liberias inbördeskrig 1999–2003.

– För att kunna sätta sig in i ett sånt här ämne måste man bo med människorna och kunna ställa frågor. De är vanliga människor som av olyckliga omständigheter tvingats in i kriget.

Sammanhållning viktigt för stridsmoralen

– Grundfrågan är varför man har en armé, säger Ilmari Käihkö. Jo, man krigar för att uppnå ett politiskt mål. Det gäller alla militära organisationer vare sig det handlar om svenskar i Afghanistan eller rebeller i Syrien. De är strategiska aktörer. Enligt militärfilosofen Carl von Clausewitz är krig en fortsättning av politiken med andra medel.

Ilmar Käihkö har tagit teorier från västvärlden och prövat dem i Liberias inbördeskrig och därmed skapat ett nytt vetenskapligt fält. En sådan teori är sammanhållning, cohesion. Avhandlingen visar inte på någon större teoretisk skillnad mellan en västerländsk armé, en rebellarmé eller en upprorsrörelse. Sammanhanget är dock avgörande.

Sammanhållning är det kitt som håller ihop arméer. Sammanhållning kan finnas på olika nivåer, från en familj, till en skyttegrupp till en nation.

– Oftast har man studerat de små grupperna, primärgrupperna. Det är de människor som är närmast och som ger de grundläggande behoven som mat, omtanke och vänskap. Den största primärgruppen i det militära är plutonen. Flera än 40 personer går det inte ha en nära relation till, säger Ilmari Käihkö. Att tyska soldater fortsatte att kämpa under andra världskriget ända till slutet brukar tillskrivas att de var så bra på att hålla ihop primärgrupperna.

Sammanhållning genom morot, piska och identitet

– Men man kan inte isolera sammanhållning till den låga nivån, eftersom den är direkt kopplad till de högre nivåerna. Även militära organisationer och stater försöker skapa sammanhållning. Man använder främst tre verktyg. Morot, piska och konstruktion. Dessa tre sätt att skapa sammanhållning används i alla militära organisationer runt världen.

Piskan är tvång som till exempel värnplikten. Moroten är en kompensation. Soldaten har något att vinna på att delta. I ett sammanhang som kännetecknas av en svag stat och en fragmenterad social organisation kan kompensation ha varit den enda tillgängliga källan till sammanhållning. Ilmari Käihkö tar välstånd som ett exempel på kompensation.

– För en del var det helt enkelt en överlevnadsfråga att gå med i armén. De blev soldater för att få mat.

Konstruktionen är att skapa soldatens identitet. Identiteter är en kraftfull källa för sammanhållning, men de måste både skapas och upprätthållas för att förbli relevanta. Liberias regering kunde inte lita på sin armé och skapade därför en ny paramilitär organisation. En viktig del i identiteten var att soldaterna ansågs vara elit. Rebellerna inpräntade i soldaterna att de var frihetskrigare och stred för en god sak.

Publikation

Bush Generals and Small Boys Battalions – Military cohesion in Liberia and beyond

Ilmari Käihkö

Ilmari Käihkö är biträdande lektor och doktor vid Institutionen för strategi, säkerhet och ledarskap och undervisar i modern krigföring. Han doktorerade vid institutionen för Freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Ilmari Käihkö hade tidigt en inriktning mot Afrika och lärde sig swahili för att kunna arbeta som lärare i Tanzania Han har också deltagit som underofficer vid Finlands snabbinsatsstyrka i Tchad.