Helena prövar "självklara" antaganden i katastrofhantering

13 juni 2017

Helena Hermansson försvarade sin avhandling Centralized Disaster Management Collaboration in Turkey vid Uppsala Universitet, den 8:e juni. Genom sin avhandling har Helena prövat vad som i stor utsträckning anses vara självklara antaganden i katastrofhanteringspraktiken.

För att minska risken för katastrofer och för att lindra effekterna av de katastrofer som trots allt sker bör de aktörer som är satta att hantera katastrofer organiseras i kollaborativa och decentraliserade strukturer. Detta förespråkas av internationell diskurs och praktik rörande katastrofriskreducering och katastrofhantering, vilket kommer till uttryck i globala ramverk som Hyogo Framework for Action och dess efterföljare Sendai Framework for Disaster Risk Reduction.

Fältstudier i utmanande miljö

Turkiet reformerade nyligen sitt katastrofhanteringssystem för att efterlikna internationell best practice, därefter har de återigen drabbats av svåra jordbävningar. Hur tas sådana kollaborativa och decentraliserade strategier emot i ett land vars politiska och administrativa system är nästintill dess anti-tes? För att undersöka detta har Helena gjort fältstudier i delvis svåråtkomliga områden i Istanbul, Ankara, Van och Erciş. Helena har, i en kontext där det är svårt att etablera förtroende som forskare och svårt att ställa frågor, intervjuat 44 representanter från regeringsnivå till byinnevånare. Hon har också pratat med kommun- och civilsamhällesrepresentanter.

Avhandlingen ger indikationer om att katastrofers inneboende dynamik, de processer de ger upphov till samt det politisk-administrativa systemet i ett land inverkar på hur applicerbar tidigare forskning på sektorsöverskridande aktörssamverkan är. Den typen av forskning har ofta tagits fram i en annan kontext. Avhandlingen visar också att sådan samverkan i de flesta fall verkade bidra till att jordbävningens konsekvenser hanterades bättre.

Detta kan verka självklart men forskningen om samverkan har i mycket liten utsträckning lyckats belägga vad samverkan faktiskt leder fram till. Det fanns dock också tillfällen då NGOs avstånd från samverkansprocesser med statliga aktörer verkar ha gjort hjälparbetet mer effektivt. Vi bör därmed vara försiktiga med att unisont förorda samverkan som en garant för effektiv hantering av katastrofer.

Decentralisering i teori och praktik

Decentralisering är ytterligare en strategi som förespråkas av internationell katastrofriskreduceringspolicy eftersom decentralisering tros bidra till ökat lokalt deltagande och ökad lokal kapacitet. Forskning på katastrofriskreducering och decentralisering är dock i sin linda. Även om avhandlingen verkligen understryker lokala aktörers vikt i allt katastrofreducerande arbete höjer Helena ett varningens finger för att likställa detta med förespråkandet av decentraliseringsreformer. Flertalet aspekter, däribland katastrofers dynamik och den politisk-administrativa kontexten, måste nämligen tas i beaktande för att förstå hur decentraliseringsreformer tas emot i praktiken.

Sammantaget visar avhandlingen att samverkan till viss del har integrerats och rönt viss framgång i det Turkiska katastrofhanteringssystemet genom att samverkansstrukturer har anpassats till det turkiska politisk-administrativa systemet. Försöken till decentralisering i katastrofhanteringssystemet har däremot rönt mindre framgång, delvis eftersom de lokala aktörerna inte givits tillräckliga förutsättningar för att hantera förändringen. Vi kan också se att delar av katastrofhanteringssystemet nu åter-centraliseras.

Helena Hermansson är anställd hos Crismart vid Försvarshögskolan. Hon var doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet och har under sina doktorandstudier också varit knuten till CNDS, ett nationellt kunskapscentrum för naturkatastrofer. Helena kommer under hösten att fortsätta att arbeta på Crismart.