Sök
  • Start
  • Diplomaterna som formade den svenska Vietnampolitiken

Diplomaterna som formade den svenska Vietnampolitiken

Olof Palmes kraftfulla protester mot bombningarna av Hanoi 1972 får ofta gestalta Sveriges aktiva utrikespolitik och hållning gentemot USA under Vietnamkriget. Professorn i militärhistoria Gunnar Åselius presenterar i sin forskning den roll som mindre uppmärksammade aktörer – de svenska diplomaterna – spelade i svensk politik under konflikten.

Vietnamkriget bidrog till att forma en hel generations upplevelse av USA och världen på 1960- och 70-talen. Ämnet är laddat i amerikansk historia men även i vår egen mot bakgrund av Sveriges aktiva utrikespolitik. Starka ställningstaganden varvades med medlingsförsök och bistånd till återuppbyggnad av Vietnam.

På senare år har arkiven i Moskva, Beijing, Washington och delvis även i Hanoi öppnats och därmed gjort en mer allsidig bild av Vietnamkriget, som en internationell konflikt, tydligare, menar Gunnar Åselius, apropå den uppdaterade forskningen under senare decennier.

– Bilden av Vietnamkriget har utgått ifrån en romantiserad bild av Vietnams historia, som fördes ut genom Hanois propaganda, och som omfattades av svenska politiker när det begav sig. Man kan fortfarande se spår av den bilden i handbokslitteratur, till exempel om svensk politik under kalla kriget.

Bred skildring nödvändig

För samtiden stod frågan om USA:s intervention var rättfärdig i fokus. Svensk forskning, dominerad av statsvetare, har under årtionden främst handlat om opinionsbildningen och de utrikespolitiska deklarationer Sverige gjorde.

Gunnar Åselius har ägnat sig åt ett stort ämne, och trots en skarp avgränsning – diplomaternas roll – har studien mynnat ut i en 600 sidor lång bok som samtidigt skildrar krigsåren 1954–1975, med betoning på svensk politik. En bred kontext är nödvändig för att göra konflikter och vägval begripliga, menar han.

– Jag undersöker hur de svenska diplomaterna uppfattade kriget, den bild av skeendet de valde att presentera för den politiska ledningen i Stockholm och vilket inflytande de fick över politiken. Men för att göra detta kan man inte bara läsa vad de skrev. Man måste också skildra utrikesförvaltningen och förstå hur diplomaternas världsbild såg ut. Dessutom måste man se deras bedömningar i relation till kriget och konflikten i sin helhet.

Professor Gunnar Åselius.

Samsyn med spänningar

Trots ett tidvis uppskruvat tonläge i debatten fanns samsyn i Sverige kring Vietnam. Forskarna Ulf Bjereld, Alf W Johansson och Karl Molin konstaterade i en översikt över svensk säkerhetspolitik (2008) att de inrikespolitiska motsättningarna kring kriget rörde mer kritikens form än dess innehåll. Men med tanke på konfliktens politiska laddning, med stormakterna på motsatta sidor, kan Sveriges höga profil och relativa samsyn på kriget ändå te sig anmärkningsvärd.

– Det gjorde det lättare att hantera de latenta konfliktlinjerna i svensk utrikespolitik under kalla kriget, där krav på nationell suveränitet, alliansfrihet och demokratisk öppenhet ställdes mot hårda realiteter som Sveriges säkerhetspolitisk och krav på försvarsberedskap.

Forskare har förklarat Sveriges stöd till det kommunistiska Nordvietnam och gerillarörelsen FNL på olika sätt: Stöd åt nationell självhävdelse låg i linje med den aktiva utrikespolitiken i avkoloniseringens tidevarv. Sverige ville vända blicken från sina uteblivna ställningstaganden mellan öst och väst. Socialdemokratin ville fånga upp den radikala ungdomen. Sverige ville beveka det mäktiga Sovjetunionen i närområdet.

Olof Palme får ofta symbolisera Sveriges hållning gentemot USA under Vietnamkriget.

Djupa ideologiska rötter

Gunnar Åselius spårar djupare liggande motiv än tidsbunden inrikes- och säkerhetspolitik som den mest väsentliga förklaringen. Tjänstemännen var katalysatorer.

– Motiven var i hög grad ideologiska och hängde samman med den aktiva utrikespolitiken och föreställningar om Sveriges roll i världen. Det var inte de folkvalda politikerna som var bärare av dessa föreställningar från början, utan utrikesförvaltningens egna tjänstemän. Diplomaterna drev aktivt på och formulerade upprepade gånger den svenska hållningen på egen hand, innan politikerna hade hunnit göra det.

Det idéperspektiv på den aktiva utrikespolitiken som Gunnar Åselius för fram har djupa rötter. Den svenska ämbetsmannastatens ideologi var delvis präglad av Martin Luther: ansvar och plikt. Men den var framför allt präglad av den idealistiske 1800-talsfilosofen Christopher Jacob Boström, vars lära äldre generationer ämbetsmän vid UD hade skolats i vid universitetet och som omtolkad innebar att Sverige var spridare och garant för civilisation och rättfärdighet. En moralisk stormakt.

Christopher Jacob Boström (1797-1866) var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet.

– Den svenske ämbetsmannen förkroppsligade höga ideal och betraktade världen opartiskt och kärleksfullt. Sveriges uppgift i världen var att bidra till avspänning och civilisation.

Talande är att den borgerligt sinnade ambassadören Beijing, Lennart Petri, var den ivrigaste påskyndaren av upptinade relationer med Hanoi-regimen. Men ännu i mars 1965 fick han mothugg i Stockholm när han vill mjuka upp de diplomatiska umgängesformerna. Bara ett halvår senare hade dock de politiska vindarna vänts till Hanois förmån.

– Lennart Petri tycks ha varit den som fick UD att fastna för Vietnamfrågan och som först såg att den skulle kunna spela en roll i den svenska utrikespolitiken. – Sedan fanns andra ambitioner av betydelse för omsvängningen. Sverige ville vara en brygga mellan öst och väst, en aktör, inte bara en småstat som hukade i världsmakternas skugga.

Maktkamp mellan Sida och UD

Gunnar Åselius lyfter även fram en maktkamp inom statsförvaltningen, mellan den snabbt växande biståndsmyndigheten Sida och UD. Genom att prioritera det kommunistiska Nordvietnam som svenskt mottagarland kunde UD vingklippa Sidas självständighet.

Text: Lennart Frykskog

Dela: