Sök
  • Start
  • Sveriges nya officersutbildning röner internationellt intresse

Sveriges nya officersutbildning röner internationellt intresse

Publicerad den 01 aug, 2019 av

Tidigare i sommar hade jag förmånen att tillsammans med tjänsteförrättande vicerektor Hans Granlund glädjen att representera Försvarshögskolan på Natos ”Conference of Commendants”. En årlig konferens där cheferna/rektorerna för alla försvarshögskolor inom Nato, partnerländer och andra strategiskt viktiga samarbetsländer samlas och diskuterar officersutbildning.

Temat för årets konferens var ”Leadership in NATO: Challenges for the future”. Givet ett antal förändringar i den strategiska kontexten och den snabba och delvis revolutionerande tekniska utvecklingen, vilka utmaningar står officersutbildning på olika nivåer inför? Jag vill dela med mig av några reflektioner från de mycket öppna och tankeväckande föreläsningarna, seminarierna och diskussionerna under konferensen.

Den första iakttagelsen är att det generellt sett finns nästan lika många officersutbildningssystem som deltagande länder. Variationerna är stora i utbildningssystemen men resultaten anses på alla håll åtminstone acceptabla – alla producerar och utvecklar officerare på ett sätt som anses ändamålsenligt för respektive försvarsmakt. Samtidigt, och oavsett utbildningssystem, så brottas nästan alla länder med likartade utmaningar.

Osäker omvärld

Den strategiska kontexten skapar stor osäkerhet genom att vara oförutsägbar, föränderlig och mycket komplex. De säkerhetsutmaningar som våra samhällen står varierar naturligtvis beroende på våra geostrategiska kontexter, men vi delar alla det faktum att vi står inför en mix av mer traditionella utmaningar i form av stormaktspänningar och möjligheter för storskalig och konventionell krigföring; mer gråzonsliknande utmaningar i form av hybridkrigföring, cyberattacker och påverkanskampanjer; samt bredare säkerhetsutmaningar i form av klimatrelaterade hot, terrorism och radikalisering, pandemier och internationell brottslighet. Som en av presentatörerna under konferensen något kontroversiellt uttryckte det – ”Det största hotet mot NATO kommer inte utifrån utan från medlemmarna själva”. Poängen var att den politiska utvecklingen i medlemsstaterna, nationalismen, populismen och främlingsfientligheten skapar splittringar inom och mellan medlemmarna som allvarligt skadar alliansens trovärdighet. Problemet är också att främmande makt göder och utnyttjar dessa politiska utvecklingar och splittringar. Samtidigt sker en fullkomligt revolutionerande teknisk utveckling som skapar enorma möjligheter och utmaningar för våra samhällen, men som först och främst är extremt svår att hänga med i och försöka kontrollera för positiva säkerhetspolitiska resultat.

Kombination akademi och profession

I den här komplexa säkerhetspolitiska kontexten så är den gemensamma grundutmaningen att skapa en militär professionsutbildning som inte bara skapar skickliga yrkesmän genom mer traditionell praktisk utbildning mot förmåga att tjänstgöra inom ramen för en specifik befattning, utan som också skapar förmåga till stor intellektuell flexibilitet och förmåga till problemlösning, kritiskt tänkande och självreflektion. Kort och gott en officer och professionsföreträdare som kontinuerligt utvecklar både sig själv och sin organisation för att möta nya utmaningar. Jag kan konstatera att de flesta länderna därför jobbar för att höja den akademiska kvalitén och statusen på officersutbildningen. Det faktum att Försvarshögskolan är ett lärosäte med examenstillstånd på alla nivåer väcker därför stort intresse och visst avund. Det är många som försöka vandra samma väg. Alternativet, att samarbeta med civila lärosäten och tillgodoräkna sig akademiska poäng har för många visat sig mycket besvärligt då det militära utbildningssystemet kan vara krångligt att översätta till ett lärosätes existerande ämnen och examina. Dessutom saknas ofta möjlighet att kunna fördjupa sig akademiskt i professionens själva kärna – krigsvetenskapen, ledarskapet eller ”militärvetenskapen” som det ofta kallas i andra länder. Att själv äga examenstillståndet och kunna utforma ämnen och utbildningar specifikt utformade för professionens utveckling och behov är en mycket stor fördel som vi har och på flera sätt ligger vi utvecklingsmässigt helt rätt och långt före de flesta av våra partners. Det svenska systemet med en treårigt ”Officersprogram” (OP) som leder till en officersexamen på kandidatnivå och som sedan efter cirka 10 år i yrket ute på förband fylls på med ett tvåårigt masterprogram ” Högre officersprogrammet” är helt enkelt en mycket bra grund för fortsatt utveckling och förfinande av den militära professionsutbildningen.

Sökandet efter en forskningstradition

Akademiseringen av den militära professionen och dess utbildning och utveckling kräver starka forskningsmiljöer för att kunna anses väl grundad i forskning och vetenskap. Denna insikt skapar mycket huvudbry hos våra systerinstitutioner då den militära professionen inte har någon forskningstradition som andra professioner – till exempel den medicinska. Istället är det ofta, precis som på Försvarshögskolan, varit civila forskare anställda vid förvarslärosätena som står för forskningen. Detta är alldeles utmärkt, men för ordentlig professionell självreflektion och utveckling krävs även ”inomprofessionell” forskning vilket i sin tur kräver flera disputerade officerare. Att vi har examenstillståndet på forskarnivån är en helt nödvändig startpunkt och det är nu hög tid att utveckla ett karriärsystem för disputerade officerare. Incitamentsstrukturer måste förändras och detta kräver i sin tur att militära organisationer ser och utnyttjar dessa disputerade officerare till sin fulla potential – nämligen som professionens kunskapsbärare och utvecklare. För en profession, eller det som definitionsmässigt snarare varit en yrkeskår, som är så starkt rotad i en praktisk tradition är dock detta ett stort och svårt steg.

Gå i takt med teknikutvecklingen

En annan utmaning är att anpassa officersutbildningen till den snabbt föränderliga och närmast revolutionerande teknikutvecklingen i samhället. Utmaningen är ju att vi bara skrapat på ytan av förståelsen för hur digitalisering, automatisering, nanoteknik och artificiell intelligens (AI) kommer påverka krigets karaktär och därmed officerskårens utformning och utbildning. Inom detta område kan vi inte uttrycka oss med alls samma självsäkerhet som i stycket ovanför. På Försvarshögskolan har vi utvecklat ämnet Försvarssystem som i sin kärna syftar till att förstå hur både tekniska och sociala komponenter påverkar de system som används för samhällets försvar och säkerhet.

Det är dock ett stort steg kvar för att forma en officerskår som på bredden har genuin förståelse för hur tekniska system påverkar slagfältet och kan utnyttjas för att uppnå mål på olika nivåer av krigföring och fredsskapande. Vi är också långt ifrån att ha en spetsigare utbildning av tekniska officerare och ingenjörer som genuint förstår och har möjligheten att utveckla eller anpassa ny teknik till militära operationer och organisationer. Försvarshögskolan är i dagsläget ingen teknisk fakultet och har inte kompetensen att fylla dessa behov. Skulle Försvarsmakten vilja göra satsningar inom detta område står vi emellertid redo för att skapa specialanpassade officersutbildningar i samarbete med tekniska lärosäten och andra försvarsforskningsorganisationer som FOI och FMV.

Föregångare

Sammanfattningsvis, försvarslärosätena runtom i världen har trots stora olikheter i sina utbildningsupplägg en påfallande ensad problemuppfattning. Min uppfattning är dock att Försvarshögskolan genom att ha skapat ett civilmilitärt lärosäte med fullständiga examensrättigheter ligger långt fram i en utveckling som övriga skolor kommer att kämpa med de kommande tio åren. Försvarshögskolan har tack vare många år av hårt arbete skapat en plattform som skapar enorma möjligheter. Nästa steg är att strategiskt bygga vidare för att forma de forsknings- och utbildningsmiljöer som krävs för att vi med säkerhet ska beskrivas som ett internationellt ledande lärosäte inom försvars- och säkerhetsområdet.

Rektorsblogg

Tidigare inlägg