Sök

Sök
Blogger

Rektorsblogg

Rektorsblogg

– om forskning och utbildning inom försvar, krishantering och säkerhet.

Vetenskapssamhällets roll i tider av krig

Publicerad den 07 mar, 2022 av Robert Egnell

Den ryska invasionen av Ukraina är ett angrepp mot allt vi tror på och bilderna inifrån Ukraina visar med enorm tydlighet på de fruktansvärda mänskliga säkerhetskonsekvenser som kriget får. Vi brottas med samtidiga motstridiga känslor som vrede, sorg, hopplöshet och en enorm vilja att på olika sätt bidra för att minska lidande och få ett slut på konflikten. Vilken roll kan det akademiska systemet spela i tider som dessa? I grunden bygger vetenskapssamhället på samarbete och samverkan i ett system som i mångt om mycket anses stå över politiken och nationsgränser. Kriget i Ukraina innebär dock en ny situation där vi som lärosäten och vetenskapssamhälle måste ta ställning till vår roll i det internationella systemet och även avbryta samarbeten.

Vetenskapssamhället anses ofta stå över politiken och nationsgränser. De akademiska värdena av frihet, autonomi och objektivt kunskapssökandet går först och självbilden är därmed en form av internationellt fredsprojekt i samförstånd forskare och lärosäten emellan. Med det som fundament är krigets konsekvenser synnerligen besvärliga för vetenskapssamhället. På onsdagen i förra veckan meddelade utbildningsminister Anna Ekström att i enlighet med de införda sanktionerna mot Ryssland så ska kontakter och samarbeten mellan svenska lärosäten och statliga institutioner i Ryssland och Belarus omedelbart upphöra och inga nya kontakter eller åtaganden initieras.

Exceptionell situation

Precis som inom idrotten och kulturen, som också har samma globala kollegiala självbild, så gör det ont att se vänner och kollegor i Ryssland drabbas av sanktionerna (inte minst då vi vet att forskarsamhället ofta tillhör de mest regimkritiska). Det pågående kriget är dock en så vidrig överträdelse av alla de värden vi tror på att det skapar en exceptionell situation där grundprinciperna om samarbete måste frysas. De ryska universiteten är oftast statliga och institutionella samarbeten med dessa skulle i praktiken innebära ett stöd för Putin och den auktoritära regimen. Vi ska också komma ihåg att sanktionerna mot Ryssland är en del av den signal vi kan och måste skicka till Putin i protest mot kriget. Förmodligen är sanktionsinstrumentet tillsammans med annat stöd till Ukraina den starkaste signalen vi kan ta till utan vapenmakt, vilket skulle riskera en eskalation till storkrig i Europa och världen. Själva idén med dessa sanktioner är att den signalen är just nu viktigare för att få ett slut på våldet än det långsiktiga främjandet av mellanmänskliga relationer genom vetenskapliga, idrottsliga och kulturella utbyten med den ryska befolkningen. Detta gäller trots att det drabbar både oskyldiga individer och oss själva då sanktionsapparaten även kommer att skada våra egna ekonomier.

Lärosätena diskuterar konsekvenserna

Vi ska samtidigt vara noga med att inte likställa den ryska befolkningen, idrottarna, kulturarbetarna eller forskarna med Putinregimen i Kreml. Precis som utbildningsministern också poängterade, kan vissa individuella forskarkontakter upprätthållas med försiktighet och ansvar. Den vetenskapliga autonomi upprätthålls genom att lärosätena själva ansvarar för att individuella kontakter och samarbeten verkligen är lämpliga utifrån ”nationella och europeiska politiska ställningstaganden”.

I fredags samlades också samtliga universitets- och högskolerektorer i ett möte tillsammans med utbildningsministern för att ytterligare diskutera konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina. Dialogen är mycket god och stödet för Ukraina enormt bland lärosätena. Förståelsen för sanktionerna även av det akademiska systemet är stor, samtidigt som det innebär en sorg över den tillfälliga frysningen av både de akademiska principerna och en hel del viktiga forskningssamarbeten.

Utmaningarna ligger även på längre sikt

Även om det svåra beslutet att avsluta forskningssamarbeten har brett stöd inom akademin så ligger väldigt många svåra frågor framför oss. Vi har under en längre tid sett en trend mot alltmer auktoritära samhällen och politisk polarisering. Fria demokratiska stater hotas och utmanas av auktoritära regimer, kvinnor förföljs och förtrycks i ökad utsträckning, och det fria ordet begränsas. Även inom de demokratiska staterna utmanar auktoritära populistiska strömningar våra demokratiska system, våra friheter och våra samhällens sammanhållning och robusthet.

Akademin har en viktig roll i att motverka denna trend genom samarbeten, genom forskning och genom att stå upp för den frihet och de demokratiska värderingar som är förutsättningen för vetenskapens och våra samhällens långsiktiga utveckling. Det är heller inte ovanligt att universitetsvärlden och den fria forskningen – tillsammans med medierna, kulturen och rättssamhället - är bland de första offren för auktoritära strömningar. Vi, tillsammans med alla andra demokratiska institutioner och samhällen måste därför fundera över hur de värderingar vi tror på bäst kan försvaras, vilka vi ska samarbeta med och hur vi ska förhålla oss till de som utmanar våra mest grundläggande värderingar.

Hur länge kan vi fortsätta att hävda att forsknings- och utbildningssamarbeten, eller för den delen handel och kulturutbyten, verkligen främjar positiv utveckling då resultat uteblir? Hur länge kan vi samarbeta med lärosäten i länder där vi vet att de inte får ställa vilka forskningsfrågor som helst – där den akademiska friheten är begränsad? Är dessa samarbeten positiva då de ändå håller kanaler öppna till den demokratiska världen och den fria akademin, eller begår vi snarare våld på vår egen akademiska frihet och våra värderingar, samtidigt som vi främjar auktoritära regimers utveckling? Slutligen måste vi någon gång även våga diskutera den svåraste frågan av dem alla – vilken roll kan lärosätena ha om det allra värsta skulle hända även här i Sverige? Frågorna är långt fler än svaren, men samtidigt så akademins styrka att ställa och svara på svåra frågor i kollegial anda. Jag räknar med att en mycket viktig och intressant diskussion omedelbart kommer att inledas inom det akademiska systemet.

Försvarshögskolans roll

Slutligen, Försvarshögskolan fortsätter att göra vad vi kan som lärosäte. Vår viktigaste roll är dock att kompetens – och kunskapsförsörja den svenska och internationella säkerhetssektorn genom att fortsätta vårt arbete med att forska, utbilda eller studera. I viss mån kan detta kännas frustrerande och begränsande att inte kunna göra mer än vad en statlig myndighet och lärosäte kan eller bör. Krigets vidrighet väcker starka känslor och behov av att agera och manifestera här och nu. Jag hoppas att alla som önskar hittar organisationer och sammanhang där ni kan få utlopp för det.

Rektors blogg

Blogger

Försvarshögskolans rektor Robert Egnell bloggar om forskning och utbildning inom försvar, krishantering och säkerhet.

Besök Robert Egnell kontaktsida

Tidigare inlägg

Dela: