• Start
  • Många perspektiv på hur man minskar risken för kris
Susann-Baez-Ullberg-Katastrofriskreducering-gruppbild

Från vänster: Jörgen Sparf, Magnus Hagelsteen, Margareta Wahlström, Fredrik Bynander, Malin Beckman, Örjan Bodin, Daniel Nohrstedt och Susann Baez Ullberg.

Många perspektiv på hur man minskar risken för kris

Även om Sverige ofta är förskonat sker katastrofer var och varannan dag i världen. Många människor drabbas och katastroferna kostar också miljardbelopp. Hur samhällen bäst ska förebygga och minska riskerna för katastrofer diskuteras i boken Katastrofriskreducering.

– Katastrofriskreducering är ett mångfacetterat forskningsfält och politikområde. Det handlar om samhällsutvecklingens betydelse för att skapa och hantera risk och katastrofer, säger Susann Baez Ullberg, tidigare forskare vid Försvarshögskolan.

Vilka samhällsprocesser skapar risk för katastrofer och hur påverkar de villkoren för organisationer och individer att hantera dem? Genom att förstå hur vad som ger risk för katastrof kan man minska riskerna för katastrofer och bättre hantera katastrofer om de inträffar. Detta har på senare tid börjat kallas resiliens.

Klimat och fattigdom påverkar risken för katastrofer

Området katastrofriskreducering tangerar ofta klimatfrågor och fattigdomsbekämpning. Klimatförändringar ökar risken för naturkatastrofer. Likaså drabbas fattiga länder och resurssvaga grupper värst av katastrofer.

Att minska risken för katastrofer är svårt, eftersom arbete för att minska en specifik risk ofta leder till att risken för något annat ökar. Det är oerhört svårt att minska flera risker samtidigt. En förutsättning är att försöka ha ett helhetsperspektiv på det geografiska området för att se hur saker samspelar. Malin Beckman tar i boken upp hur Vietnam och Thailand satser på skogsbruk för att skapa tillväxt. Men åtgärden leder samtidigt till ökad risk och sårbarhet för bönderna uppe i bergsområdena.

Svårt att förbereda sig för katastrof genom övning

Jörgen Sparf problematiserar i sitt bokkapitel den utbredda verksamheten med krisövningar i svenska och internationella organisationer. Han ställer frågan om de verkligen leder till relevanta färdigheter. Jörgen menar att det inte är övning i sig som är problemet, utan vad man övar sig för. Ingen kris är exakt den andra lik, men det är ofta samma aktörer som måste agera. Därför kan det vara klokt att öva på funktioner, istället för på förutsägbara scenarier.

Daniel Nohrstedt och Örjan Bodin spinner vidare på hur svårt det är att förutsäga kriser och planera samarbetet. De menar att ibland är surprise management nödvändigt. Man får improvisera och samverka med de organisationer som finns på plats just då.

Kapacitetsutveckling kräver samarbete ett steg i taget

Per Beckers och Magnus Hagelsteens kapitel benar ut vad kapacitetsutveckling är och innebär i sammanhanget. Det handlar till mångt och mycket om en process och ett partnerskap mellan två organisatoriska aktörer för att utveckla bådas eller ena partens kapacitet. För att detta ska lyckas krävs både förtroende och lyhördhet.

– Man får ta ett steg i taget. Om jag träffar en byäldste i Afghanistan för ett samarbete kring kapacitetsutveckling börjar jag inte med att säga att han behöver ändra sina ledaregenskaper, säger Magnus.

Redaktörer för boken är Susann Baez Ullberg tidigare Försvarshögskolan och Per Becker från Lunds universitet.

 

Dela: