Stafettsträcka 3

Presentation från den tredje sträckan i bokstafetten den 5 februari 2026.

Helena Hermansson

Det tunna svärdet, av Frida Nilsson

Jag läste Det tunna svärdet för min dotter när hon var fem år. I denna storslagna och omskakande bok får vi följa Sasja, som jag gissar är ett par år äldre än min dotter var då. Sasja har ensam tagit sig till Dödens rike för att överlista Döden, som har tagit Sasjas sjuka mamma. Det är en bitvis grym och sorglig läsning men vi bjuds också på en vindlande resa, som kantas av hiskeliga, rätt otäcka, och spännande äventyr: Flera kvällar var jag bara tvungen att fortsätta läsa fastän min dotter somnat. Samtidigt lyfter berättelsen fram lekens och vänskapens kraft. Det som gör boken så minnesvärd och värdefull för mig är att den inte väjer för det svåra och att den på ett väldigt fint sätt öppnade upp för samtal med min dotter om livet och döden, och vad de båda egentligen innebär. Nilsson har också ett väldigt vackert animerat språk som förhöjer läsupplevelsen.

Förenligt med liv, berättelser om krisstöd, av Sara Johansson

Vi dröjer oss kvar vid det svåra men viktiga i livet. Förenligt med liv, berättelser om krisstöd, är skriven av Sara Johansson, expert inom psykotraumatologi. Sara har arbetat bl.a. med tsunamikatastrofen i Sydostasien, terrordåden i Norge, och på fältsjukhus i Pakistan. Sara har stor praktisk erfarenhet av att stödja människor i det akuta skedet efter katastrofer, i sorg och vid svår sjukdom. I boken får vi glimtar av Saras arbete och möten med både vuxna och barn. Jag vill påstå att läsaren får med sig livsviktig kunskap om vad som bär och lindrar i sådana lägen och den förmedlas på ett närmast poetiskt sätt, blandat med svindlande tankar kring människans existens på ett kornblått klot i rymden. Jag läser boken (om och om igen) med växande hjärta, återkommande stockningar i halsen och kvardröjande gåshud.

Orbital, av Samantha Harvey

I Orbital får vi följa med under ett dygn ombord på den Internationella rymdstationen, ISS. Vi läser om astronauternas leverne här men framför allt släpps vi in i deras tankevärldar. Det finns inte något berättar-jag i boken och inte någon fängslande “handling”, men jag hypnotiseras av Harvey’s meditativa narrativ. Man är en åskådare som tittar in, men samtidigt är man så väldigt mycket närvarande där på plats, ombord på rymdstationen, tack vare hur intimt och detaljrikt författaren återger vardagsbestyren och livet. Författaren låter oss också titta ut och uppleva norrsken ovanifrån, aprikosa ökenområden och frekventa soluppgångar (16 stycken på ett jorddygn). Det som lämnar avtryck hos mig är Harvey’s språk och stil, perspektivskiftena och kontrasterna: tillvaron ombord är klaustrofobisk, men på ett ögonblick byts den känslan ut mot agorafobi, hur det mundäna vardagslivet samexisterar med det världsfrämmande (otherworldly), och hur austronauterna känner sig fullkomligt sårbara i rymden, samtidigt som de är övertygade om att de är mycket säkrare här än på Jorden.

Fjellene har meg nå, av Stein P. Aasheim

Om Orbital kan ses som ett kärleksbrev till Jorden från Rymden, är Fjellene har meg nå ett kärleksbrev till fjällen. Aasheim är en äventyrare av rang; Mount Everest, Sydpolen, Sahara, Mongoliet, Tasmanien, Svalbard... Nu har han uppnått en ålder av 70 år och har dragit sig tillbaka med sitt hundspann till en spartansk stuga i ett av de mest öde fjällområdena i Sydnorge. Härifrån förkunnas ödmjukt - och med humor - budskapet om att livet bör levas i samklang med naturen och vi får läsa om vad naturen gör för oss (och vi mot den!). Det kanske låter banalt men alls icke. Det är uppenbart att Aasheim har tänkt, känt och levt enligt den filosofi han delar med sig av sedan barnsben. Läsupplevelsen blir stark för mig eftersom många av hans betraktelser klingar sant i mig: Folk åker till fjällen för att koppla av men för mig... det är bara här jag känner mig påkopplad (parafras). Eller då han beskriver känslan av att vara i vildmarken: Där står jag och känner mig liten – och det är stort för mig (parafras).

The Situation and the Story, the Art of Personal Narrative, av Vivianne Gornick

Avslutningsvis vill jag nämna en bok om skrivande och läsande. “Okänd för de flesta. Dyrkad av de invigda”, sa någon om Vivian Gornick, som fått epitetet den självbiografiska genrens mästare. I den här boken lär Gornick oss att skriva genom att lära oss hur vi läser och hur vi känner igen sanning i andras och vårt eget skrivande. (Och eftersom hon driver hem sitt budskap genom analys av andras texter och verk, får vi också många lästips på köpet.) Ur boken: “Every work of literature has both a situation and a story. The situation is the context or circumstance, sometimes the plot; the story is the emotional experience that preoccupies the writer: the insight, the wisdom, the thing one has come to say.” Bokens teser flätas samman med min önskan och strävan att skriva vetenskapligt på ett mer lättillgängligt sätt än “tung och torr” akademisk text, där the story tenderar att hamna i skuggan av the situation. Boken ger mig bekräftelse, inspiration och skrivglädje, som jag välter ned både i mitt skrivande och i uppsatshandledning med studenter. Och jo, visst är det en viss skillnad på att skriva personliga narrativ och forskningsartiklar eller uppsatser, men de är båda non-fiction där läsaren alltid måste övertygas om att berättaren inte fabulerar.