Sök

Sök
Ett hav i solnedgång

Säkerhet till havs efter kalla kriget

I sin avhandling Continuity and Change in post-Cold War Maritime Security tar Stefan Lundqvist avstamp i maktvakuumet på världshaven efter kalla krigets slut. När den globala närvaron av två stormakter försvann uppstod nya säkerhetshot som piratverksamhet, drogsmuggling och terrorism. Som följd har konceptet maritim säkerhet breddats — vilket kan vara till fördel för mindre kuststater som Sverige.

— Slutet på kalla kriget innebar en global uppgång av nya maritima säkerhetsutmaningar. Det var inte längre Sovjetunionen mot USA och Nato i alla världens hörn. Dök det upp en pirat 1983 så stod det inte nödvändigtvis i tidningarna. Incidenter uppstod inte på samma sätt eftersom det fanns mängder av militära fartyg som patrullerade haven, från båda sidor, säger Stefan Lundqvist.

Ett årtionde senare trädde FN:s Havsrättskonvention i kraft och gav kuststater större mandat att utnyttja havets resurser utan andra staters inflytande. Samtidigt tog globaliseringen fart: internationell handel ökade, och därmed behovet av sjötransport.

Olika länder blev mer beroende av varandra och ökad maritim säkerhet låg i allas ekonomiska intresse.

Nya innebörder av maritim säkerhet

En av poängerna i Stefan Lundqvists forskning är just hur innebörden av maritim säkerhet har breddats efter kalla kriget. Från att ha handlat om säkring av transportleder för truppstyrkor och logistik blev den säkerhetspolitiska hotbilden under 90- och början av 2000-talet mer komplex.

Med ökad handel och större lokal autonomi uppstod fler maritima hot på olika nivåer, vilket luckrade upp gränser mellan det civila och militära. Två exempel kan hittas i USA:s maritima säkerhetsstrategi.

För att få bukt med drogsmuggling från Sydamerika inleddes ett nära samarbete mellan USA:s flotta och kustbevakning. Vid insatser kunde kustbevakningsofficerare tillfälligt ta befälet över militära fartyg och på så vis hålla sig inom nationell och internationell lagstiftning. Och efter terrorattentaten den elfte september ökade USA sin kontroll av sjöfarten för att förhindra införsel av exempelvis kemiska stridsmedel eller terrorister.

Snart ställde man krav på sina handelspartners att vidta motsvarande åtgärder, vilket påskyndade breddningen av konceptet maritim säkerhet globalt och införandet av maritima säkerhetsstrategier på nationell nivå.

Nya förutsättningar för militära insatser

Utvecklingen inom maritim säkerhet tog en ny vändning när Kina inledde en allt hårdare diplomatisk och militär linje i sina anspråk på öar, rev och havsområden i de Ost- och Sydkinesiska haven, medan Ryssland annekterade Krim 2014. För första gången sedan kalla kriget blev de militära delarna av maritim säkerhet åter centrala.

Men förutsättningarna för att bemöta militära hot är annorlunda idag, när det finns fler nationella intressen att ta hänsyn till utöver de militära.

Små stater kan få oproportionerligt inflytande

För att förklara maktspelet kring de senaste årens hot till havs utgår Stefan Lundqvist från maktrealistisk teori.

I korthet går den ut på att betrakta stater som likadana enheter i ett anarkistiskt internationellt system, där alla har samma intresse: att överleva och bevara sin välfärd, vilket görs genom att maximera sin makt och sitt inflytande.

Samtidigt har stater olika förutsättningar — det är bara stater med stora resurser som kan påverka det som händer globalt. Inom maktrealistisk teori är det därför viktigast att studera stormakter.

Men efter att ha jämfört vad teorin förutspår med verkligheten inom maritim säkerhet argumenterar Stefan Lundqvist för att småstaternas möjligheter att påverka behöver nyanseras.

— Små stater kan under vissa omständigheter ha oproportionerligt stort inflytande. Om en regional stormakt utmanas av en extern stormakt kan mindre stater med strategiskt viktiga territorier och förmågor ha starka förhandlingspositioner i relation till stormakterna. Värdet för den externa stormakten av att samarbeta med dessa småstater kan vara betydande, exempelvis genom informationsutbyte, militära övningar, att kunna basera militära enheter, liksom att fördjupa handeln. Finland och Sverige är Östersjöns geografiskt största kuststater. I maktspelet mellan Nato och Ryssland om dominans över Östersjön är Sverige och Finland i mitten, och de har dragit slutsatsen att deras säkerhetsintressen bäst främjas genom bi- och multilaterala samarbeten.

Stefan Lundqvist disputerade den 30 november 2017 vid Åbo akademi.

Om Stefan Lundqvist

Örlogskapten Stefan Lundqvist examinerades som officer 1990 och läste 2001-2002 Försvarshögskolans stabsprogram. Därefter tjänstgjorde han som stabsofficer i olika befattningar vid Marintaktiska Staben, Totalförsvarets Skyddscentrum, Operativa Insatsledningen och Insatsstaben. Sedan 2010 har Stefan Lundqvist arbetat som militär lärare den militärvetenskapliga institutionens marinsektion. 2012 antogs han som doktorand i statskunskap vid Åbo Akademi, men även som FHS-doktorand. Efter sin disputation fortsätter Stefan Lundqvist att arbeta som lärare och forskare vid institutionen, men nu vid sektionen för gemensamma operationer.

Publikation:

Continuity and Change in post-Cold War Maritime Security

Sidinformation

Publicerad:
2017-12-01
Senast uppdaterad:
2022-05-19
Dela: