Sök

Sök
  • Start
  • ”Katastrofer ställer saker på sin spets”
Porträtt av Helena Hermansson utanför Försvarshögskolan.

Helena Hermansson är universitetslektor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan.

”Katastrofer ställer saker på sin spets”

Helena Hermansson forskar om samverkan och ledning i kris. Hon menar att samverkan ofta ses som en universallösning i kris- och katastrofhantering, men betonar vikten av att ta hänsyn till uppgiften, sammanhanget och den politisk-administrativa kontexten när man jobbar med samverkan.

Helena Hermansson, universitetslektor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan, har länge varit intresserad av samverkan, ledning och krishantering. Hon skrev sin avhandling om hur samverkan fungerar i kris genom att undersöka hur olika aktörer i Turkiet hanterade två jordbävningar som skedde i de sydöstra delarna av landet 2011.

– Jag intervjuade olika aktörer på nationell, regional och lokal nivå, ända ner till byäldstar på kvartersnivå. Jag pratade även med frivilligorganisationer för att ta reda på hur samverkan fungerade enligt dem. Jag ville veta vad det var som inte fungerade och vad som gjorde det lättare att samverka.

I det aktuella fallet var det flera omständigheter som försvårade arbetet.

– Jordbävningarna skedde i ett område som traditionellt var befolkat av kurder, så det fanns både historiska och politiska motsättningar. Samverkan är ju svårt i vanliga fall, men blir ännu svårare i ett sådant här sammanhang.

Samverkan som krishanteringens heliga graal

För Helena Hermansson blev arbetet teoretiskt intressant, just eftersom etablerade sanningar om samverkan visade sig vara felaktiga när det blev skarpt läge.

– Samverkan ses ju lite som en helg graal i katastrof- och krishantering. Man tänker ofta att ”om vi bara löser det här med samverkan” så kommer hanteringen av katastrofen eller krisen att bli så mycket bättre. Men i min studie såg jag att det faktiskt i vissa fall gick bättre när man undvek samverkan.

Det gällde framför allt räddningsaktioner, så kallade search and rescue-operationer, där den turkiska staten ville samverka med alla frivilligorganisationer och i en del fall kontrollera i vilka områden de fick arbeta.

– Och det var ju framför allt i de områden som stödde regeringen politiskt. Men som tur var undvek en del frivilligorganisationer att underordna sig. Då kom hjälpen fram snabbare och nådde fler när de inte behövde samordna sig.

Sammanhanget spelar roll

Helena Hermansson menar dock att det här var ett ganska speciellt fall, men betonar att man alltid behöver ta hänsyn till uppgiften, sammanhanget och den politisk-administrativa kontexten när man jobbar med samverkan.

– Det är något som ofta glöms bort. Man tittar på samverkan som att den existerar i en liten bubbla, men de samverkande aktörerna finns ju i ett befintligt system. Det påverkar i hög grad hur samverkan faller ut eller vilka hinder som uppstår.

FN:s internationella riktlinjer för katastrofriskreducering betonar till exempel decentralisering, något som även Turkiet rättat sig efter.

– Efter en stor jordbävning i landet 1999 har de anpassat sina metoder efter de internationella riktlinjerna, men eftersom katastrofhanteringssystemet är inbäddat i en större politisk-administrativ helhet så låste det sig. Och efter ett par år blev systemet åter centraliserat, än mer än tidigare. Kanske hade det varit bättre att låta det ursprungliga centraliserade systemet få arbeta på tills mognad och kapacitet gällande katastrofhanteringsfrågorna utvecklats lokalt?

Centrum för naturkatastroflära

Helena Hermansson är sedan doktorandtiden knuten till Centrum för naturkatastroflära, ett tvärvetenskaplig forskningscentrum med visionen att främja katastrofriskreducering och bidra till att samhällen får en bättre förmåga att förebygga och hantera naturkatastrofer och naturrisker.

– Forskningen inom området är ju högaktuell nu när allt fler länder kommer att drabbas av naturkatastrofer allt oftare på grund av klimatförändringarna. Därför känns det så meningsfullt att studera katastrofer i de länder som är frekvent drabbade. Det flesta länder där naturkatastrofer sker har ju oftare ett system som liknar till exempel det turkiska än det som liknar det svenska.

Hennes intresse för krishantering och samverkan har funnits med länge.

– Jag funderade på var det kommer ifrån, och kom att tänka på när jag som 22-åring sommarjobbade på en hotellanläggning på Orust. En dag släppte ägaren en stor nyckelknippa i min hand och meddelade att jag skulle ansvara för anläggningen några dagar när han reste bort.

Natten därefter drabbades Orust av ett av de värsta skyfallen i mannaminne. Vägar och broar spolades bort och källare vattenfylldes.

– Även källaren på hotellet där jag jobbade svämmade över, och när jag ringde räddningstjänsten för att få tag på en pump fanns det ingen hjälp att få, de hade ju fullt upp. Jag minns hur jag upplevde att det här ovädret på något vis blottlade de brister som finns i systemet. Katastrofer ställer ju saker på sin spets och exponerar sådant som ligger dolt under ytan.

Civil-militär samverkan

Hon har även jobbat som frivillig i Röda korset under många år och intresset för katastrofhantering och beredskap har funnits med under stora delar av hennes vuxna liv. I dag forskar hon fortfarande om samverkan, men med fokus på civil-militär samverkan.

– Jag tittar på samverkan mellan civila och militära aktörer med anledning uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret. Det är ett intressant område med många olika typer av aktörer med olika mandat, arbetsuppgifter, roller och förväntningar som också är väldigt aktuellt just nu.

Josefin Svensson

I korthet

På Försvarshögskolan sedan: 2006. Jag började läsa statsvetenskap med inriktning mot krishantering och internationell samverkan och jobbade sedan på dåvarande Crismart (nationellt centrum för krishanteringsstudier), som senare integrerades med Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, innan jag började forskarutbildningen 2011. Det verkar inte som att jag kan ta mig härifrån, jag jobbar med alldeles för spännande frågor!

Aktuell med: I startgroparna med ett projekt om civil-militär samverkan. Nu håller vi på att tillsammans med de som ingår i samverkan identifiera vilka frågeställningar som är intressanta och relevanta både för oss och dem.

När jag är ledig: Är jag oftast ute i naturen med familj och vänner eller lagar mat. Helst kombinerar jag båda.

Senast lästa bok: Last Child in the Woods. Saving our Children from Nature-Deficit Disorder av Richard Louv och Raymond Blancs A Taste of My Life.

Dold talang: Jag är rätt händig och gillar verktyg, tycker om att arbeta med händerna, odla, och att arbeta med trä, bland annat restaurera möbler.

Jag diskuterar gärna: Vårt snillrika nervsystem, kultur, ecosystem based disaster risk reduction, hur färger låter - hur mycket utrymme har jag…? Jag diskuterar gärna det mesta faktiskt så länge min diskussionspartner är intresserad av ’det goda samtalet’.

Min drivkraft som forskare: Jag är antagligen en dålig karriärist eftersom jag är lustdriven. Men vad som driver mig mer specifikt varierar beroende på projektet. Det kan vara att ge röst åt de som inte annars hörs, att förbättra någon process eller system (ibland sammanfaller de).

Relaterad läsning

Centrum för naturkatastroflära (Center of Natural Hazards and Disaster Science, CNDS) är en nationell plattform för forskning om naturkatastrofer och extrema händelser. CNDS är ett samarbete mellan Försvarshögskolan, Karlstads universitet och Uppsala universitet.
Mer om Centrum för naturkatastroflära

Dela:
Publicerad 2022-03-16 Uppdaterad 2022-05-06