Sök
  • Start
  • Hur reagerar vi på uppmaningar om krisberedskap?

Hur reagerar vi på uppmaningar om krisberedskap?

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) skickade ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till alla Sveriges hushåll 2018 var det den största svenska informationssatsningen om krisberedskap och totalförsvar sedan en motsvarande broschyr skickades ut 1961. Susanne Hede och Ann Enander vid Försvarshögskolans ledarskapscentrum har undersökt vilka reaktioner den nya broschyren väckte hos befolkningen.

Föregångaren till 2018 års broschyr hette enbart "Om kriget kommer". När den skickades ut år 1961 tipsades Sveriges medborgare bland annat om att slänga sig i ett dike för att minska skadan av radioaktiv strålning vid ett kärnvapenanfall — ett hot som förmodligen kändes mer påtagligt då jämfört med idag.

Innehållet i 2018 års broschyr är anpassat efter dagens omvärldsläge och hot, något som tillägget i broschyrens titel vittnar om. Trots det upplevdes utskicket som något ovanligt. Strax efter följde en mängd reaktioner och frågor. Ofta om den egna beredskapen, hur man ska agera i en krissituation och om det var något särskilt just 2018 som gjorde att en ny broschyr behövde skickas ut.

Kontaktcentrum gav insyn i reaktionerna

I samband med utskicket upprättade MSB ett kontaktcentrum dit allmänheten kunde vända sig med frågor och reaktioner via chatt eller telefon. Reaktioner som kontaktcentrumet samlade in samt data från tre mindre fokusgrupper har nu undersökts i en studie som forskarna Susanne Hede och Ann Enander utförde på uppdrag av MSB.

— Syftet var dels att dra lärdomar från de reaktioner som broschyren gav upphov till och dels att ge en fördjupad belysning av olika föreställningar och attityder hos privatpersoner kopplade till scenarier om förhöjd beredskap och krig i dagens Sverige, berättar Susanne Hede.

Drabbar panik andra mer än en själv?

Så hur reagerar vi egentligen på uppmaningar om att förbereda oss för kris?

Ett vanligt förekommande fenomen bland reaktionerna var att tro att andra människor reagerar mer extremt än vad man själv skulle göra i en krissituation.

Även om de flesta verkade tänka att känslor som rädsla och ilska drabbar en själv lika mycket som andra var det annorlunda när det gällde mer extrema känslor och beteenden, som panik och irrationalitet. Då verkade det i stället vanligt att tro att andra drabbas i större utsträckning än en själv.

Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

Detta menar Hede och Enander lyser igenom i frågor som kommit in kring säkerheten i skyddsrum — till exempel om det finns behov av vakter som håller ordning på individer som drabbas av panik och blir farliga. Utgångspunkten för frågan är alltid att någon annan, men aldrig en själv, skulle drabbas av panik.

— Det här antagandet om andras panik är ett välkänt fenomen inom krisforskningen, och det bottnar i felaktiga föreställningar. Empiriska studier visar att människor snarare håller sig lugna och vill hjälpa andra. Om det däremot är fara för liv agerar de flesta rationellt genom att till exempel fly från faran, berättar Hede.

— Att däremot tro på sin egen och andras förmåga i en krissituation är en viktig komponent i den mentala beredskapen. I framtida kommunikation kan det därför vara angeläget att tydliggöra att människor i regel klarar svåra påfrestningar bra, oftast bättre än man tror.

Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten

Ens egen rädsla

Liksom panik var rädsla ett vanligt förekommande tema. Det handlade ofta om oro inför den ovisshet som krig och kris innebär – att inte veta hur länge situationen kommer att pågå eller vad den för med sig. Deltagare uttryckte oro över brist på resurser, svält och isolering, och att man får ett väldigt stort ansvar att själv hantera sin situation.

Deltagare med barn funderade även mycket kring hur de lämpligast förbereder och stöttar sina barn i frågor om kris och krig, utan att för den sakens skull göra dem oroliga.

— Den lågintensiva stress som kan byggas upp över tid i samband med dessa tankar ska inte underskattas. Att utsättas för stress under en lång tid kan i värsta fall utveckla posttraumatiskt stressyndrom. En avgörande del av kommunikationen från myndigheter och beslutsfattare ligger i orosreducering samt att ge människor redskap för hur de ska agera i händelsen. Syftet blir främst att påverka människors beteenden så att de underlättar för samhället under den akuta fasen, berättar Susanne Hede.

Försvarsvilja kommer efterhand

Fokusgruppsdiskussionerna visade att människor är villiga att hjälpa till att försvara landet, men inte villkorslöst. Gemensamt för de flesta var att man vill se till att ens anhöriga är trygga innan man är beredd att försvara landet. Vidare tydde diskussionerna på att försvarsviljan inte kommer att finnas från början, men uppstår efterhand:

— Människor vill rent praktiskt göra någonting. De vill känna att de är en del av en gemenskap och ges uppgifter och ansvar, även om det är på liten nivå, säger Susanne Hede.

Många deltagare tyckte samtidigt att det är svårt att veta vilka roller som måste fyllas och uppgifter som måste utföras vid eventuellt krig, framför allt på en övergripande samhällsnivå.

— Kommunikation från myndigheter och beslutsfattare kring beredskapsplaner är nödvändig eftersom den minskar ovisshet och i sin tur ökar motivationen för att själv engagera sig och bidra. Det är viktigt före och under en kris för att befolkningen ska vilja delta och vara en resurs i totalförsvaret.

Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

Materiell beredskap kan ha positiv mental effekt

"Om krisen eller kriget kommer" innehåller en checklista för hemberedskap. I den finns allmänna tips på saker som kan vara bra att ha till hands i krissituationer, som till exempel spritkök och bränsle, radio och matvaror med lång hållbarhet.

Att framtida broschyrer även skulle innehålla en checklista för mental beredskap är inte uteslutet. I den skulle det kunna finnas tips om hur man hanterar rädsla, stress och ovisshet. Samtidigt understryker Hede att mental beredskap kan nås på olika sätt:

— Genom att konkret planera och förbereda sig materiellt inför en kris kan mental beredskap byggas över tid. Men då behöver både budskapet upprepas och förberedelserna göras med jämna mellanrum.

Nordisk jämförelse?

I framtida studier menar Susanne Hede att det vore intressant med en internationell jämförelse av broschyrer och informationsutskick liknande ”Om krisen eller kriget kommer”. Detta eftersom vi har olika erfarenheter av krig på hemmaplan. I till exempel Norge är andra världskriget fortfarande är en levande historia i samhället. Betyder det kanske att invånarna har en annan praktisk och mental beredskap än i Sverige? Och vad kan vi i så fall lära av dem?

Publikation

Susanne Hede och Ann Enanders forskningsrapport "Om krisen eller kriget kommer: invånares reaktioner och reflektioner" utfördes på uppdrag av MSB.

I rapporten delar Hede och Enander in allmänhetens reaktioner i tre huvudteman:

  • Bilden av hoten idag och vad ett krig kan innebära.
  • Reflektioner kring egen sårbarhet, vilka konsekvenser ett krig skulle innebära för en själv och ens nära.
  • Försvaret, samhället och den egna rollen i ett större sammanhang.

Ladda ner rapporten i sin helhet på MSB:s hemsida

Dela: