Sök

Sök
  • Start
  • Konsensus och kontinuitet beredde vägen för Sveriges insats i Afghanistan
Vy från stridsflygplan över landskap i Afghanistan.

Avhandlingen "Don’t Mention the War: The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan" undersöker den politiska beslutsprocessen kring Sveriges insats i Afghanistan. Foto: Jimmy Croona/ Försvarsmakten.

Konsensus och kontinuitet beredde vägen för Sveriges insats i Afghanistan

Genom att beskriva Sveriges militära deltagande i Afghanistan som en traditionell svensk insats och samtidigt särskilja den från amerikansk krigföring i regionen, kunde regeringen genomföra och motivera det svenska engagemanget i landet under åren 2002-2014.
– För en väl förankrad utrikespolitik behövs både konsensus och en känsla av kontinuitet, säger Lars Wikman, som i sin avhandling Don’t Mention the War undersökt den politiska beslutsprocessen kring Sveriges insats i Afghanistan.

– Det är allmänt vedertaget att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte får bli föremål för inrikespolitisk strid. Att nå konsensus blir ett mål i sig, men är inget som plötsligt bara uppstår. Men genom att arbeta aktivt med att lyfta fram vissa delar och tona ned andra, så kallad framing eller inramning, kan man lättare få stöd för sin linje och minimera det politiska motståndet, säger Lars Wikman, kapten och lärare i militärstrategi vid Försvarshögskolan som disputerade vid Uppsala universitet i maj 2021.

Forskningsintresset väcktes under utbildningen

Som yrkesofficer i amfibiekåren, det vill säga den delen av marinen som ansvarar för det kustnära försvaret, ville han efter försvarsbeslutet 2004 komplettera sin militära kompetens med en civil utbildning.

– För att ha något att luta mig tillbaka mot när riktningen för det svenska försvaret ställdes om, sökte jag till magisterprogrammet i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Under utbildningen växte mitt intresse att studera vidare. Jag var framförallt inspirerad av att läsa om akademiker som även haft roller som beslutsfattare. Det förekommer inte i lika stor utsträckning i Sverige och Europa, men mitt mål att är att kunna vandra mellan akademin och befattningar i Försvarsmakten eller vid andra statliga myndigheter där jag praktiskt kan tillämpa mina teoretiska kunskaper, berättar han.

Intresset för de politiska beslutsprocesserna kring insatsen i Afghanistan väcktes när han under utbildningen gjorde praktik vid den svenska Natodelegationen i Bryssel.

– Jag har varit intresserad av militära operationer ända sedan jag tog på mig uniformen, kanske till och med tidigare. Jag är också fascinerad av beslutsfattande i maktens korridorer och de olika utmaningar som beslutsfattare ställs inför, framförallt kring krig, kriser och militära operationer. Efter magisterutbildningen i statsvetenskap återgick jag i tjänst vid regementet, men sökte ganska snabbt in till Försvarsmaktens doktorandprogram och på den vägen är det.

Hur insatsen fick brett politiskt stöd

I sin avhandling Don’t Mention the War undersöker han hur det politiska stödet skapades för det svenska militära bidraget till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan 2002–2014. Avhandlingen ger en detaljerad skildring av hur beslutsprocessen gick till och beskriver den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sverige under 2000-talet. Förhållandet till Nato och USA finns med i bakgrunden, eftersom Sveriges ISAF-engagemang i Afghanistan öppnade dörrar på den internationella arenan.

– För att en militär insats ska få ett brett politiskt stöd krävs det att den följer den gemensamma synen på vad den långsiktiga linjen i svensk utrikespolitik innebär. Den är starkt kopplad till trovärdigheten för Sverige som internationell aktör, säger Lars Wikman.

Han beskriver hur den utrikespolitiska linjen både underlättar och begränsar handlingsutrymmet för alla inblandade. Avhandlingen kretsar kring ett antal strategier som aktörerna använder för att få policyn att passa in i den utrikespolitiska linjen, för att på så sätt vinna stöd för sina förslag.

– En policy som avviker för mycket från den utrikespolitiska linjen riskerar att bli angripen för att splittra den nationella enigheten, vilket är en kardinalsynd inom utrikes- och säkerhetspolitik.

När det gäller Afghanistan lyftes FN, mänskliga rättigheter och humanitära insatser fram för att det militära bidraget skulle ligga i linje med tidigare svenskt internationellt engagemang. Men framförallt skapades en distinktion mellan kriget i Afghanistan och den svenska insatsen genom en geografisk och organisatorisk uppdelning av de internationella insatserna i landet.

Konsensus förändras

När beskrivningen av kriget efterhand spillde över på den internationella säkerhetsstyrkan ISAF började även stödet för insatsen att svaja. Under insatsens gång ändrade konsensus karaktär från enighet till ett blocköverskridande stöd där Vänsterpartiets och Miljöpartiets avhopp marginaliserades politiskt. Till slut var motståndet inom den röd-gröna oppositionen påfallande och interna splittringar inom Socialdemokraterna sammanföll med ett behov att ena oppositionen inför valet 2010.

– Socialdemokraterna och Moderaterna har en unik ställning i utrikespolitiska frågor som garanter för stabiliteten och kontinuiteten. Trots motsättningarna inom Socialdemokraterna hade partiledningarna en gemensam grund för inriktningen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Även om valkampanjen 2010 mynnade ut i en del skärmytslingar kunde partierna enas om en väg framåt efter valet genom en blocköverskridande överenskommelse där stridande trupp skulle dras tillbaka. En kompromiss som kunde ramas in på ett sätt som både förespråkare och motståndare till insatsen kunde ställa sig bakom, säger Lars Wikman och fortsätter:

– Det är inte alltid nödvändigt att få till ett direkt politiskt stöd, oftast räcker det med att undvika att få en opposition. Regeringen, oavsett färg, har en stark roll i dessa frågor men givet kravet på konsensus varken kan eller vill man köra över oppositionen i samma utsträckning som i andra sakfrågor. Regeringen blir beroende av oppositionens stöd eller medgivande.

Utöver arkivstudier bygger avhandlingen på 55 intervjuer med politiker, tjänstemän och officerare från alla nivåer av beslutsprocessen, från ministrar till handläggare.

Lars Wikmans kommande forskningsprojekt bygger vidare på avhandlingsarbetet och tittar närmare på hur större stater inför militära operationer balanserar mellan att skapa inrikespolitiskt konsensus och samtidigt bygga en internationell militär koalition.

– De argumenten som fungerar hemma brukar inte alltid vara de som fungerar internationellt. Tanken är att det ska mynna ut i en bok om USA och det första Gulfkriget 1991, säger han.

Publikation

Avhandlingen lades fram den 12 maj 2021 vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.
Lars Wikman (2021); Don’t Mention the War: The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan

Dela:
Publicerad 2021-11-16 Uppdaterad 2022-11-16