Gängkriminalitet är inget krig i juridisk mening

Diskussionen om att nyttja militärens stöd för polisiära insatser i bekämpningen av gängkriminaliteten kräver förståelse för militärens och polisens i grunden olika funktioner.
– De skiljer sig åt på många fundamentala sätt, speciellt i våldsutövandet. Därför är det inte en bra idé att använda sig av militära aktörer i polisiära funktioner där våld kan behöva användas, säger Carina Lamont.

Den ökade gängkriminaliteten i Sverige har lett till diskussioner om att låta militären stödja polisiära funktioner för att komma till rätta med situationen.

– Den militära och polisiära funktionen tjänar helt olika syften för staten och samhället och hanterar därmed olika typer av hot, menar Carina Lamont, universitetslektor i folkrätt och operativ juridik vid Försvarshögskolan.

Hon har under många år jobbat med gränslandet mellan det polisiära och det militära.

– Vi har en tendens att generellt sett uppfatta det militära yrket och det polisiära yrket som väldigt liknande varandra. Men om man tittar på regleringen av våldsanvändning skiljer sig yrkena åt på väldigt fundamentala sätt, speciellt i hur de bedömer när och hur våld kan användas, säger hon.

Bergreppet gängkrig kan förvirra debatten

I media beskrivs gängkriminaliteten ofta som gängkrig, vilket i kombination med diskussionen om militärt stöd till polisen kan förvirra den aktuella debatten. Begreppet ”krig” används i olika sammanhang för att understryka allvaret eller styrkan i åtgärder. Det innebär dock inte att situationen utgör krig eller väpnad konflikt i juridisk mening.

Därför är det viktigt att se till den juridiska definitionen av väpnad konflikt, eftersom det är först i sådana situationer som Försvarsmaktens huvudsakliga förmågor, organisation och angreppssätt blir relevanta.

– Det blir därför väldigt förvirrande för gemene man när medierna pratar om kriget mot gängbrottsligheten i kombination med att sätta in Försvarsmakten, då måste man vara försiktig med retoriken. Här pratar vi inte om krig på det sättet att det innebär en, som vi brukar säga inom folkrätten, väpnad konflikt i juridisk mening, utan vi pratar om ett politiskt begrepp för vad som pågår, säger Carina Lamont.

Militärens respektive polisens roll

Traditionellt har militären hanterat hot mot staten, främst hot om krig. Det juridiska ramverk som reglerar traditionellt militärt våld är enbart tillämpbart i väpnad konflikt. Våldet är statusbaserat, vilket innebär att våld tillåts mot legitima militära mål även utan ett omedelbart hot. De hot som bekämpas är mer övergripande och handlar i första hand om att överleva kriget.

Polisens huvuduppgift är att upprätthålla intern säkerhet. Den polisiära våldsanvändningen är hotbaserad och syftar till att eliminera omedelbara hot mot liv som inte kan bekämpas på andra sätt. Det tidskritiska och hotbaserade polisiära våldet står i stark kontrast till det militära våldet som inte är lika begränsat.

Det militära våldet uppfattas ofta som en högre nivå av det polisiära våldet, men det stämmer inte eftersom traditionellt militärt våld och polisiärt våld opererar på olika skalor. Militärt våld är därmed inte en högre nivå av polisiärt våld, men regelverket för krig tillåter avsevärt mer omfattande och mindre begränsad våldsanvändning än det polisiära.

– I den här diskussionen är det viktigt att komma ihåg att juridiska ramverk inte existerar för sin egen skull eller i ett vacuum. Regelverken har formats för specifika syften i olika situationer och säkerställer inte bara att det man gör är lagligt, utan är också ett hjälpmedel för att säkerställa både effektivitet och hållbarhet i insatserna för säkerhet, säger Carina Lamont.

Om Försvarsmakten ska stödja polisen i operativa funktioner som innebär våldsanvändning i bekämpningen av den organiserade gängkriminaliteten behöver Försvarsmakten anpassa sina förmågor, angreppssätt och arbetsmetoder till den polisiära. Kraven på Försvarsmakten blir därmed höga eftersom deras kompetens och förmågor är utformade främst för krigssituationer.

Att byta till en kontext med helt andra riktlinjer för våldsanvändning kräver noggrann utbildning och förståelse för de polisiära ramverken. Det innebär att militären behöver träna för att kunna göra korrekta bedömningar för när potentiellt dödligt våld kan användas.

– Därför är det inte en bra idé att använda sig av militära aktörer i polisiära funktioner där våld kan behöva användas, säger hon.

Vilket stöd kan bli aktuellt

Från politiskt håll har det talats om ett väldigt brett spektrum av uppgifter som Försvarsmakten skulle kunna stötta polisen med, allt från bevakningsuppdrag till analys och sprängmedelskompetens.

– Det är viktigt att myndigheterna själva får komma fram till vilket stöd som behövs. Dels måste Försvarsmakten se till att de har resurser och adekvat kompetens som kan användas i det polisiära arbetet, dels måste polismyndigheten bedöma vilken form av stöd som de kan behöva, säger Carina Lamont.

Enligt nuvarande lagstiftning har militären begränsade befogenheter att stötta polisen och det stöd som finns att tillgå är främst inom transport och logistik. Dessa stödfunktioner har ingen koppling till polisens operativa arbete. Vid terrorbrott däremot har polismyndigheten möjlighet att begära stöd hos Försvarsmakten. Det som nu diskuteras är att bredda möjligheten till det stöd som är begränsat till terrorism, men det är inget som finns i lagstiftningen i dag.

I Sverige är vi generellt sett ovana vid att prata om gränslandet mellan det militära och det polisiära eftersom de hittills har varit strikt separerade. Förståelsen för dessa komplexa skillnader är avgörande för att effektivt kunna säkerställa att rätt aktör tar rätt ansvar, menar Carina Lamont:

– Vi är inte vana vid interna kriser i gränslandet mellan polisiärt och militärt i Sverige så vi har en brant inlärningskurva nu, det gäller för oss alla från politisk nivå ända ner på medborgarnivå.

Mer inom samma ämne

Med intresse för militärens inflytande i politiken