Ny bok undersöker Natos syn på civilt försvar under 75 år

Civilt försvar har varit en del av Natos avskräckning ända sedan alliansens tidiga år. Men synen på civilbefolkningens roll har förändrats. I den nya boken NATO’s Approach to the Civil Dimensions of War följer Oscar Larsson utvecklingen från kalla krigets befolkningsskydd till dagens fokus på resiliens och hybridhot.

Vad innebär det egentligen när Nato talar om resiliens? Den frågan blev startpunkten för Oscar Larsson, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan. Han ville förstå hur demokratiska stater försöker möta hybridhot och den så kallade gråzonsproblematiken – situationer där gränsen mellan fred och konflikt är otydlig.

När han började undersöka Natos användning av begreppet resiliens ledde spåren bakåt i organisationens historia. Trots att Nato är en militär allians har civila resurser, civil beredskap och skyddet av befolkningen länge varit en del av organisationens arbete.

– Jag noterade att det saknades en bok som undersökte den här delen av Natos historia och den mer okända artikel tre i Natofördraget. Genom att följa utvecklingen historiskt kan vi också förstå dagens diskussion om civilt försvar bättre, säger Oscar Larsson.

Civilt försvar ingen ny fråga för Nato

I boken följer Oscar Larsson utvecklingen av Natos arbete med civilt försvar och befolkningsskydd från alliansens bildande 1949 fram till i dag.

En slutsats är att flera frågor som i dag framstår som nya har en betydligt längre historia. Redan under kalla kriget breddades Natos civila arbete stegvis. På 1960-talet fick civila aktörer en större roll i det logistiska stödet till militära operationer. Under 1970-talet tillkom bland annat katastrofskydd, civil-militär samverkan och tanken att civila resurser ska kunna användas för både civila och militära ändamål.

Samtidigt visar studien på en återkommande spänning. Nato har ofta haft höga ambitioner för den civila beredskapen, medan medlemsstaterna inte alltid har prioriterat att genomföra det som de gemensamt har kommit överens om.

Efter kalla kriget riktades mer uppmärksamhet mot internationell krishantering och katastrofhjälp. Men efter Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 fick civilt försvar och krisberedskap åter större betydelse.

Resiliens i centrum

Sedan 2016 har resiliens blivit ett centralt begrepp i Natos arbete. De sju baslinjekraven för resiliens omfattar områden som energiförsörjning, transporter, livsmedel, kommunikationer och förmågan att hantera stora befolkningsrörelser.

Utgångspunkten är att hela samhället behöver bidra till motståndskraften. Det gäller regeringar och myndigheter, men också näringsliv, organisationer och enskilda människor.

Men enligt Oscar Larsson innebär det nya språkbruket inte att de grundläggande problemen är nya.

– Resiliens må vara ett modernt och användbart uttryck, men begreppet löser i sig inte de politiska och ekonomiska utmaningarna med civilt försvar och befolkningsskydd. Det krävs fortfarande tydliga prioriteringar, mål och resurser, säger han.

Förändrad syn på civilbefolkningen

Boken visar också en förändring i hur civilbefolkningens roll beskrivs. Tidigare låg tyngdpunkten på att skydda människor vid krig. I dagens syn på resiliens förväntas individer i större utsträckning själva vara förberedda och aktivt bidra till samhällets beredskap.

Det är en utveckling som behöver diskuteras kritiskt, menar Oscar Larsson. Att betrakta människor som en resurs i en konflikt kan också innebära nya sårbarheter.

– Jag hoppas att det historiska perspektivet kan bidra till en mer konkret diskussion om civilt försvar och befolkningsskydd. Om vi bara talar om resiliens finns en risk att begreppet skymmer de svåra säkerhetspolitiska frågor som faktiskt behöver hanteras, säger Oscar Larsson.